De har alla sin egen historia och egna erfarenheter. Vissa har gjort det frivillig, andra för de måste. Några gjorde det för länge sedan och andra nyligen. Det de alla har gemensamt, är att de har flytt till Sverige.

 

Mohamad Ammar Hawa, kallad Ammar, har bara varit i Sverige i några månader. Han kommer ifrån Syrien, men går nu i klass 9A. Till Sverige kom han endast med sin farbror.

Historian började i september förra året. Läget var då som nu oroligt i Damaskus och Syrien. Familjen Hawa bestående av Ammar, hans mamma och pappa, bror och syster hade det ändå bra för att leva i ett krigshärjat land. Ammar som äldsta barnet frågade sina föräldrar om han fick tillåtelse att lämna landet för att fly till ett annat land.


Till en början var föräldrarna kritiska, trots de visste vad som skedde i landet. Till slut kunde Ammar övertala dem och han skulle resa iväg med sin farbror. En av anledningarna för att föräldrarna var kritiska kan ha varit för att resan kostade 7200$. 

Första etappen på resan var buss mellan Damaskus och Aleppo. Ifrån Aleppo skulle de sen åka med bil till Turkiet. Det gick bra tills de kom till den turkiska gränsen. Där fick Ammar och farbror plus några andra flyktingar lämna bil för att springa över gränsen. Medan de sprang så sköt gränsvakterna upp i luften. Ammar och de andra hade ingen tid att tänka på det, utan bara sprang hela tiden. De hade inga pass och den enda vägen in i landet var illegalt.

I Turkiet stannade de i ca 1,5 månad. De bodde i en lägenhet och Ammar hade inget att göra. Det fanns bara tid för att vänta. Varje dag sa personerna de skulle resa med att båten som skulle ta dem till Italien skulle komma nästa dag, men det blev en lång väntan på båten. Men till slut kom den.

Nu började den svåraste delen av resan enligt Ammar. De gick ombord på en liten båt, fast de skulle snart byta till en större. Mitt i havet redan första natten var det dags. Det hade blåst upp till storm och lilla båten väntade gungandes på den större båten.

Båten kom, men det skulle bli svårt att ta sig över. De skulle bli tvungna att hoppa mellan båtarna, medan stormen rasade runt omkring dem. Ammar visste att om han föll i vattnet, så skulle han dö och ingen skulle hitta honom igen, men han och alla andra klarade det.

Den nya båten var större och det fanns uppskattningsvist 250 personer ombord. De hade mat och vatten, men minimalt av det. Resan förvärrades av att motorn på båten gick sönder. Så i tre dagar var de fast på havet och kunde bara förlita sig på en man som sa sig kunna laga den.

De kom i alla fall fram till Italien och från en hamnstad på Italiens västkust åkte Ammar och hans farbror tåg till Milano. I Milanos stora centralstation blev de erbjudna rum att bo i. De bodde i Milano i 7 dagar. Här fanns det mer att göra än i Turkiet, för i centralstationen fanns allt man kunde tänkas behöva. De fick även mat serverad mellan vissa tider.

Ifrån Milano var det sen sista etappen på resan till Sverige, och det var med bil i 24h till Malmö, helt utan stopp. Ammar hade ingen aning vilket håll de körde.

I Malmö sökte de genast upp Migrationsverket och de fick sovplatser. Sen följde dagar med en massa utfrågningar om varför de kommit till Sverige bland annat. Efter en långtråkig månad i Malmö kom han till Emmaboda för att skiljas från sin farbror och flytta in i sin nuvarande bostad, ett asylboende i Lindås.

När han kom till Sverige var det första han kände glädje och lättnad, de hade klarat resan. Men han tyckte det tog lång tid innan han kom till Emmaboda. Nu är han jätteglad och är mycket nöjd med tillvaron i Sverige. Familjen har han ändå kontakt med varje dag.

Den största skillnaden mellan Sverige och Syrien tycker han är skolan. I Syrien gick han på en skola med bara pojkar. Det var inte lika många raster och maten fick man ha med sig eller betala själv. I en klass kunde det också gå 65 elever.

Det han är mest missnöjd med i Sverige är att man inte får ladda ner film och musik hursomhelst från internet. Han tycker också att skolan går för långsamt framåt. Under de månaderna han gått i skola i Sverige tycker han sig ha lärt alldeles för lite svenska. Han är ändå glad att han fick börja högstadiet och inte SFI. På så sätt får han ju umgås med svenskar i hans ålder.